jag har svårt att se andra personer i ögonen när de pratar med mig, speciellt dem som jag inte känner eller dem som jag inte litar på. jag undrar hur det ser ut, det måste konstigt ut. men det kändes inte som något stort problem på sjukhusen jag har varit på den senaste tiden (hela tre stycken), även fast jag hatar sjukhus kanske det var första gången jag på riktigt kunnat slappna av. klart att det blev jobbigt efter ett tag, på utvärderingarna samlades rummen med överflödiga personal som frågade snällt om de fick vara med, för att de ville lära sig och där satt de. människor som kanske i ett annat liv hade kunnat vara mina vänner, som var snälla. jag hade så svårt att anpassa mig, skulle jag prata med dem som de pratade med varandra? det var ju trots allt det jag var mest van vid och det kändes som att jag inte gjorde det jag skulle, det gjorde mig orolig och jag kände mig utanför. jag hade aldrig varit på andra sidan, jag hade ju bara varit den som var trevlig och tålmodig, nu gick jag runt och fräste mot alla, överflödig, som alla de var på min utvärdering. min utvärdering gick bra, ingen sa något som var negativt, bara massa uppmuntran. det blev så smörigt, jag satt där på heta stolen och blev pepprad med frågor av en ung manlig underläkare och bredvid honom satt en kurator och gav mig feedback till allt jag svarade och inte att glömma min personliga publik med deras empatiska leenden, deras blickar som bollade fram och tillbaka, tittade på den som hade ordet. de skulle alltså dra kunskap från detta. jag satt och undrade om de skulle minnas mig om tio år eller om jag snabbt skulle glömmas bort. en bit in i utvärderingen frågar doktor “jag-är-bara-underläkare” om min hemvisit hade gått bra och jag svarade att jag hade rakat benen utan problem, lyfter ena ögonbrynet och ger han ett snett leende. jag ljög förstås, jag hade inte rakat benen, jag sa bara så för att jag visste att följande skulle hända; en pinsam tystnad lägger sig i rummet, alla tittade på och jag kunde se precis vad de tänkte. jag hade precis flirtat med doktorn och i den positionen jag satt i var det inte bara skamligt, det visade säkert bara hur illa mitt fall var. jag brydde mig inte ens, jag ville bara att allt skulle vara över och att jag skulle få gå därifrån. men såklart blir jag räddad av mitt största fan kuratorn, som praktiskt taget älskar allt jag säger och hon tyckte att det var bra att jag kunde utföra mina vardagliga sysslor normalt. fast faktiskt tror jag inte att hon räddade situationen så mycket som hon kanske önskade, jag slapp i alla fall sitta kvar.
